Det är smärtsamt att vandra runt i tillvaron och dag efter dag se samma människor som gör samma saker på samma ställen. Och de gör det ensamma.

Som den storvuxna mannen i tunnelbanespärren vid Danderyds Sjukhus. Han sitter alltid i ett nedsläckt bås och han har en trött och lite sorgsen blick som mest säger att han sitter av tiden. Och det ser så olidligt ensamt ut. Det är mer och mer plågsamt att se för varje dag som går. Vid ett tillfälle i somras så gick jag förbi på parkeringen utanför tunnelbaneuppgången och då satt mannen på en parkbänk och åt sin medhavda lunch. Det var helt öde på parkeringen och bilden av ensamhet var så himla gripande.

Idag var jag i Bandhagens centrum och såg en man sitta i en liten liten klädesbutik. Det är lätt att inse att det aldrig är särskilt mycket kunder i den butiken. Och mannens blick liknade spärrvaktens. Den var livlös.

Man kan hoppas att de två har familjer därhemma som åtminstone gör arbetsdagens slut värd att se fram emot. Men i framförallt spärrvaktens fall så är jag ganska säker på att så är inte fallet. Det ser helt enkelt inte så ut. Och det gör mig bara ledsnare.

Jag vet att det i grunden är en positiv egenskap att jag är så observant på det här problemet. Det handlar säkert till viss del om mina egna demoner och rädslor. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det känns onaturligt att börja hälsa, men som det känns så är det det enda jag kan göra.

Livet är svårt.

Namn:

E-post:

Webb:




Ange följande kod